Ett återkommande tema i både böcker och på biodukar är sådana där farliga ord som inte får nämnas, för då händer det ruskiga grejer. Som typ Sauron i Sagan om ringen eller Voldemort i Harry Potter.
Manboy är ett sådant ord. Säg titeln på landsplågan och helvetet bryter lös och omgivningen nynnar på låten resten av dagen, kvällen och natten utan att kunna ta sig loss.
Med det sagt erkänner jag villigt att jag var lite svag för Eric Saades omtalade duschdans i Melodifestivalen. Kan inte rå för det. Men där fanns en både gullig och väl inövad pojkbandspotential. Och det vi såg i Mellon går igen i Saades debutalbum. Det är välpolerat, formstöpt och hyfsat producerat, och 19-åringen från Kattarp känns lika farlig som en två veckor gammal kattunge.
Men även om man hatar den repetativa refrängen i Manboy är det just albumets brist på sådana som drar ned betyget. Det finns några, men de borde vara fler, för Saade blir bäst när han discosyntar som vore han BWO:s yngsta medlem.
(Källa)

// Marina