Sveriges hopp i schlager-EM är kaxig, dryg, divig och alldeles, alldeles underbar.

Det pratas i kafferummet om hur dryg Eric Saade har blivit.

”Vem tror han att han är?” frågas det hånfullt i kommentatorsfälten på aftonbladet.se.

Det började mumlas om Saade redan när han skaffade sig hemlig identitet för att stoppa fansen från att ränna i trapphuset eller hänga som klasar i trädkronorna utanför hans fönster.

Visst, kanske överskattar han sin popularitet en aning. Men samtidigt: det är väl soft för honom att slippa ha en hord av Hannah Montana-tröjor utanför dörr’n, hur oförargliga de än må vara.

Sedan har vi den här omskrivna beefen med ryssen Aleksej. Saade har tydligen kallat honom ”stolle”. Haha, ursäkta men exakt var är det här ett drygt beteende? Kommer ordet ”stolle” någonsin att listats som skällsordens tre-i-topp? Nej. ”Stolle” är något uråldrigt ord som pensionärerna svänger sig med på hemmet när någon skär upp en extra maffig bit gräddtårta.

I Norge är Saade iskall – en recensent vid namn Anders Grønneberg ger honom en ynklig etta i betyg. Eric svarar ”Jag bryr mig inte om det. Mitt enda svar till honom är – vem fan är du?”.

Kanske lite divigt sagt, visst.

Men vad fan.

Vad förväntas egentligen av pojken? Ska han gömma sig bakom sin presstab och ibland titta lite ängsligt under lugg och säga att han ”är så tacksam för allt” och att ”hur det än går så är jag ändå nöjd för att ha tagit mig så långt”? Är det roligt? Är det så vi vill att representanten vi vaskat fram för att strida i Europa under blågul flagg ska vara? Ärligt, var Anna Bergendahl rolig?

LÄNK.
//Marina