"När jag står på scen känner jag mig som mest levande. Endorfinerna sprudlar och känner att ingenting kan stoppa mig. På scen är jag odödlig. Den känslan delar jag nog med de flesta inom musikbranschen, men tyvärr är det inte mer än just en känsla. Jag är varken okrossbar eller odödlig, ingen är det utan vi lever alla under samma villkor här i livet.

Under Melodifestivalen engagerar sig hela svenska folket med visionen att deras favorit bidrag ska gå vidare. Folk röstar, media skriver och enorma summor läggs på evenemanget. Det är fantastiskt att se och jag är mycket tacksam över att jag fick den stora äran att gå vidare. Men det känns samtidigt orättvist. För hur kan det vara så att vissa människors öden, mitt öde, kan ligga i händerna på svenska folket medan andras styrs av något så litet som en grupp celler? Cancer är en sjukdom där den perfekta balansen i en cell rubbas. Den börjar okontrollerat dela sig, sprida sig och successivt bryta ner kroppen den lever i.

Varje år får 10 000 män beskedet att de har prostatacancer. Det är nästan lika många pappor, makar och bröder som ett fullsatt Globen. Vissa av dem går vidare, andra får en andra chans medan en del tvingas acceptera att deras tid är över. Det är därför svårt att förstå att engagemanget inte är större.

Jag är övertygad om att det inte ska behöva vara så! Jag har sett svenska folkets engagemang, att vi kan om vi vill, och jag är därför säker på att vi kan ge fler människor chansen att gå vidare. Jag skriver för att jag vill lyfta fram cancerfrågan och ge fler möjligheten att känna sig levande. Tillsammans kan vi ta makten från sjukdomen och låta alla njuta av det goda på livets scen.
/ Eric"