Deltävlingens fixstjärna presenteras bäst genom en variant på fjolårets mest irriterande refräng:

Manspojke, manspojke, du kan kalla honom manspojke – oh-oh-oh – manspojke.

Det handlar om Eric Saade, Eric Saade, Eric Saade, och inget annat.

Saade är ett bevis på hur snabbt stjärnor skapas på 2000-talet.

I?fjol plaskade barnens favorit omkring i ett syntetiskt vattenfall. Han blev blöt i håret och popstjärna på tre minuter. I finalen slutade bidraget ”Manboy” trea efter Anna Bergendahl och Salem Al Fakir.

I år är Saade ingen debutant som får folk att luta sig över till den närmaste grannen i soffan och fråga: Hur uttalar man hans efternamn?

Häpnadsväckande nog är 20-åringen ett av de största affischnamnen för hela festivalen.

Tanken är att Saade och Danny ska göra upp om guldmedaljen i Globen, men vi får se.

Eric Saade har dock vunnit i Linköping efter första lyssningen.

Det är inte ens ett spel mot öppet mål.

Det är som att se en fotbollsmatch där domaren dömer straff fem sekunder före slutsignalen, visar ut målvakten och flyttar fram straffpunkten till kvart över mållinjen.

Manspojken kan inte missa.

Eric Saades bidrag heter ”Popular”. En både slug och smart gaykarneval som bland annat skrivits av Fredrik Kempe, mannen bakom Charlotte Perrellis”Hero” och Malena Ernmans ”La voix”.

”Popular” tar inga risker. Äldre tv-tittare känner igen pulsen och melodierna från Lili & Susies ”Oh mama” och ”Gimme gimme gimme” med ABBA. Och kidsen kan säkert glädja sig åt pop som skulle få tummen upp av ”Idol”-juryn.

Att Eric Saades engelska uttal förtjänar kvarsittning – ”possible” blir ”paassible” – gör detsamma.

Han sitter mitt i gräddfilen och halsar finalbubbel.

Men vem som tar andra finalplatsen och vilka två som tar tåget till Sundsvall är desto osäkrare.

The Playtones spelar rockabilly. ”Idol”-Sebastian fortsätter att leta efter ett eget uttryck och låter för tillfället mer Melody Club än Melody Club själva. Shirley Clamp ställer upp med ett bidrag som enklast kan beskrivas som en traditionell och gräddig Clamp-semla och låtkvalitén är överlag lite bättre än i Göteborg.

Kanske öppnar det för färskingen Sara Varga. Hon gör en enkel och vemodig popvisa där melodin dricker grönt te med Lisa Ekdahl och Melissa Horn.

Vargas uttryck är så urtypiskt svenskt och lättillgängligt att låten hade kunnat vara en tall.

//Marina och Malin.
Länk.